1969 fick jag jobb som lokalredaktör i Nynäshamn för Länstidningen i Södertälje. Mitt livs första feta månadslön flöt in och jag åkte direkt till Mc-butiken Lelles i Uppsala för att köpa en ny motorcykel. Det blev ”Hojen som förändrade världen” som Robert Lagerström nyligen skrev i en minnesartikel i Svenska Dagbladet och han fortsatte: ”När Honda CB 750 lanserades slog den ned som en bomb. Den utnämndes till århundradets motorcykel. Nu fyller den makalösa maskinen 50 år. Honda framhöll den nya tekniken i sin reklam. Ett budskap var: Världens snabbaste. Mest kraftfulla. Snabbast acceleration. Plötsligt kändes alla andra motorcyklar uråldriga.”

Plötsligt var jag ägare till ett av de första exemplaren som importerats till Sverige och kände mig lagom cool. Med mina 53 kilo gränslade jag 226 kilo cykel med 68 hästkrafter. Det gick undan. Nästan varje dag kunde ha blivit den sista. Jag blåste förbi det mesta – klädd i sandaler, jeans och t-tröja. Stilade med att dra streck i asfalten på rakan utanför Gröndalsskolan i Nynäshamn när en blå Amazon började följa efter. När jag svängde i nästa korsning kom bilen körande diagonalt och försökte preja upp mig mot trottoarkanten. Jag tänkte att det var en galning som jävlades och drog på full gas till nästa korsning där jag fastnade i trafik. Amazonen kom farande ikapp och upp vid sidan om mig. Den ensamma föraren sträckte ut en polisspade genom sidofönstret… ”Jag trodde det var en galning som försökte ta livet av mig”, öppnade jag. ”Jag körde i 140 och du bara försvann”, svarade polismannen. ”Anmäler du mig så anmäler jag dig för vårdslöshet. Det är livsfarligt att preja en motorcykel”, kontrade jag. ”Vi gör så här, jag skriver böter för 70 (det var 50-väg), så får du behålla körkortet den här gången.”

Dagen efter körde jag raka vägen till Lelles igen och sålde motorcykeln. Det var kul så länge det varade, men sedan den dagen för 50 år sedan har jag inte suttit på en motorcykel igen…

Jag föddes samma år som Paul Müller fick Nobelpriset i fysiologi (medicin) för utvecklingen av insektsbekämpningsmedlet DDT.  15 år senare fick jag boken Tyst Vår i födelsedagspresent. Dödar vi myggorna med DDT svälter fåglarna ihjäl, skrev Rachel Carson. Logiskt tänkte jag och började förstå hur allt hänger ihop.

Tyst Vår blev starten på den breda internationella miljörörelsen. I Sverige var det Hans Palmstierna som med debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” satte fart på miljödebatten. Det var 1967, samma år som Valfrid Paulsson blev Naturvårdsverkets första generaldirektör. Två år senare förbjuds DDT i Sverige. Sedan dess har larmen bara rullat på: Bly i bensinen, hormoslyr i skogen, toxafen i fisken, kadmium i vetemjölet, PCB sabbar fortplantningen, kvicksilver ger hjärnskador, 10 000 försurade sjöar, kylskåp skapar ozonhål, Klorex dödar nästan allt grönt utom gräsmattan, radioaktiva kantareller, PFAS i kläder och dricksvatten, mikroplaster i din avföring, befolkningsexplosion, koldioxid, koldioxid och åter koldioxid…

1982 stod jag på torget i Nynäshamn tillsammans Per Garthon och valtalade för nybildade Miljöpartiet. Vi ville ha en grön skatteväxling – skatt på koldioxidutsläpp istället för arbete – och blev utskrattade: “Lägg av, ska vi betala för att andas nu också.”

Nu är det 30 år sedan växthuseffekten blev allmänt känt begrepp. 1989 var jag redaktör för Sveriges natur. Den ena artikeln efter den andra larmade vi om att svenskarna måste minska sina utsläpp av koldioxid med 90 procent om mänskligheten ska kunna leva vidare på jorden… Då släppte vi ut drygt 11 ton per person! Nu släpper vi ut knappt 11 ton per person! Svenskarna stoppar huvudet i sanden. Vår ökande konsumtion ökar koldioxidutsläppen i andra länder i samma takt som vi minskar utsläppen här hemma i Sverige.

Vad har vi förstått? Ingenting! Vad vet vi? Allt! Varför är det så? Det frågade sig Magnus Bergquist, miljöpsykolog vid Göteborgs universitet. Han forskar kring psykologin bakom vår passivitet och konstaterar att människor använder ett första miljövänligt beteende för att berättiga att vi inte behöver bete oss miljövänligt i nästa steg. När det gäller människors inställning till klimatfrågan visar forskarna att många av oss har en övertro på tekniken. Vi tror att teknikutvecklingen kommer att rädda oss.

Hittills har det visat sig att denna tro inte stämmer, det är snarare tvärt om. Det är svårt att vara optimist, men om jag gör ett försök till att vara lösningsorienterad så tror jag att en bra sak att börja med skulle vara att rätta mun efter matsäcken – det vill säga att vi själva producerar det vi har behov av inom ramen för de naturresurser vi själva har tillgång till. Det kan låta självklart, men det kräver att vi kastar ut marknadsliberalismen – och nu blev det genast väldigt svårt. Det räcker ju att kolla in den budget som Sverigedemokrater, Moderater och Kristdemokrater nyss beslutat om för att tappa hoppet. Politiken är ljusår från de beslut som krävs, men varför ska vi bry oss…? Livet hänger i en spindeltråd.

Inget märkvärdigt alls. Bara ett vardagligt konstaterande att stigen till bussen syns bra när det snöat lite. Gå först mellan de fyra tallarna, fortsätt genom björkportalen och balansera sedan på slanorna över diket.

”Vi lovar inte guld men gröna skogar.” Med den sloganen blev Miljöpartiet ett riksdagsparti 1988 och jag blev invald i landsting och kommunstyrelse. Nu sitter Miljöpartiet i en regering som lovar att förvandla de gröna skogarna till guld. Regeringen med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i spetsen har lanserat en strategi för Sveriges skogar. Den har visionen: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt utveckling av en växande bioekonomi.” Strategin är mycket klar. I faktabladet från näringsdepartementet betraktas skogen som en ”växande bioekonomi” som ska stärkas med export- och investeringsfrämjande åtgärder. I visionens faktablad nämns inte ord som natur eller biologisk mångfald en enda gång. Det brukar sägas att svenskarna har ett närmast religiöst förhållande till naturen och att skogen är vår kyrka… och människorna dess gud, behöver en nog tillägga. I synen på naturen är nog Sverige ett av världens mest antropocentriska länder. Faktabladet om från näringsdepartementet är ett bra exempel på varför.