1956 Detta är en mycket mer dramatisk bild än vad det ser ut. Det bilden berättar börjar på simskolan vid Nickstabadet i Nynäshamn. På vägen till simskolan hade kommunen anvisat en plats där romerna fick slå upp sina tält och parkera sina husvagnar – ett, som vi då sa, zigenarläger. Det var färgsprakande, spännande och lite farligt. En morgon fick jag för mig att inte skynda förbi. Nyfikenheten tog över. Jag la cykeln i ett dike och smög in mellan tälten för att få kontakt med en flick i min ålder som jag sett från vägen. Just som jag sa hej till henne fick en vuxen syn på mig och ropade något som gjorde att jag blev rädd och sprang iväg, men snubblade på ett ståltrådsstaket och landade på knäna på grusvägen. Det blev ett rejält skrubbsår. Jag linkade hem med blodet rinnande. Mamma tvättade rent, plockade bort grus som satt fast och lindade in knät med kompress och gasbinda. Där kunde den äventyrliga förmiddagen varit över, men det skulle bli värre, hela mitt liv skulle komma att påverkas.
Till kvällen samlades familjen för en kvällsmacka och en kopp te. Mamma stod vid spisen bredvid matbordet i köket och kokade tevatten i en kastrull medan jag satt vid bordet och bredda mackor. Så tar mamma kastrullen för att fylla vatten i våra koppar, men i samma ögonblick som hon svänger runt så tappar hon greppet om kastrullen och allt tevattnet far rakt ner över mitt gasbindeinpackade knä. Det brände givetvis fruktansvärt, men värst var det nog att det så lång tid att få bort gasbindan vilket gjorde att brännskadan hann bli djup. Mamma blev så förkrossad av skuld att hon (för första gången) sa åt pappa att ta mig till doktor Dahl vid Malmtorget. Doktorn förklarade för pappa att det fanns risk för att jag skulle bli stelbent och att jag måste låta distriktssköterskan lägga om bandaget regelbundet. Jag fick lova pappa att inte berätta för mamma om vad läkaren sagt om risken för att bli stelbent.
Det blev ingen mer simskola den sommaren. Efter några veckors daglig sköterskevård med salvor som jag fortfarande kan förnimma doften av började rörligheten bli så pass att jag kunde följa med på badutflykt till Norviks udde. Jag fiskade medan de andra badade. Morbror Åke på besök tog bilden på den då lyckliga pojken. Idag, 62 år senare, har jag fortfarande stora blanka hudpartier som med åren flyttat sig några centimeter ner på knäet.
Dock, detta betydde att jag aldrig lärde mig att simma. Vilket ledde till att jag under hela tonåren avstod från att delta i aktiviteter med kompisar som inkluderade badning. Och det var ju en hel del i skärgårdsstaden Nynäshamn.
1961 Vissa bilder är så oändligt smärtsamma att betrakta. Här mår jag så himla bra. Har klivit upp i gryningen, fixat matsäck och sedan cyklat ensam från Villagatan i Nynäshamn hela vägen ut till Örudden på Torö. Självutlösaren surrar. Jag njuter. Livet är härligt. Naturen är underbar. Fjärilshåv, fångstburk med ättiketer på en bomullstuss. Kikare och Fåglarna i färg av Durango i axelremsväskan av grön bomullsväv. Livet väntar. Naturen är vidöppen för mig. De plågsamma nätternas svåra astma avlägsna. Nätterna när mamma satt bredvid mig och höll hårt i mina axlar för att hjälpa mig att ta spjärn för att få in luft i väntan på att morfinet i hostmedicinen och
eukalyptusoljan som ångade från mitt mitt insmorda bröst skulle verka. Till slut brukade jag i alla fall somna. Oklart om det var på grund av utmattning eller morfin. Någon timme senare skulle jag sitta allert i skolan och mamma vara på jobbet som kamrer och orka räkna rätt.
1965. Sexton år. Var är mina föräldrar? Jag är bara sexton år. Fyller sjutton idag och är blomvakt åt morfar och mormor, som bor i Helsingborg, 60 mil hemifrån. Jag tycker om mormor och morfar. De är så mycket vardag man kan vara. Så stillsamma att man det nästan är osäkert om de överhuvudtaget finns. I ett hem, en lägenhet med balkong med utsikt över en tyst park, som tycks orubbligt oföränderligt sparsam men perfekt. Jag säger alltid mormor och morfar, inte morfar och mormor. Det kanske är det man gör, men det kan också bero på att det är i den ordningen jag ser dem. Jag tänker alltid på mormor först, sedan kommer morfar farande förbi i tankarna en kort gåtfull stund. Men bägge lika inrutade i den perfekta vardagen – söndag som måndag. Ett klassiskt svenskt 1900-talshem.
Morfar och mormor sov i olika rum så länge jag känt dem. Morfar hade sin säng i vardagsrummet – i hörnet bakom skrivbordet som dominerade rummet och var morfars plats större delen av hans vakna tid. Pä skrivbordet hade morfar sina tre viktigaste saker – en vackert svarvad tobaksburk i alrot, ett pipställ och ett skrin med piprensarverktyg. Morfar var en tobaksröksnjutare av klass. Och det var när morfar ägnade sig åt sina pipor som han också var som mest kommunicerbar.
Skrivbordet var av den där gamla stadiga ekmöbeltypen, mörkbetsat och med fina svarteloxerade beslag och handtag. När morfar bredde ut en sida ur Helsingborgs Dagblad över det gröna läskpappret i skrivbordsunderlägget och öppnade skrinet med den lilla fickkniven med sidor av pärlemor och vita piprensare brukade jag sätta mig i karmstolen framför skrivbordet. Det var så tyst, lugnt som i en terapisoffa att tiden kunde mätas sekund för sekund med pendylen i vägguret – ett sådant där med lod som morfar punktligt vred upp efter frukost varje dag.
1966 Realexamen (och därmed behörig att börja på gymnasiet). Brorsan och jag samtidigt trots att han började två år efter mig. Jan gick treårig och jag fyraårig linje och jag gick om ett år. Stolta föräldrar har bjudit halva släkten till realskolans gård. Där var pappas bror Olle och syster Bojan med dotter Birgitta och make Georg för att nämna några. Framgång. Lyckades barn. Utveckling. 50-talet har blivit 60-tal och drömmen är stor och framtiden.
