Livet hänger i en spindeltråd

Artikel i Sveriges Natur nummer 1 1990 skriven av suveräna miljöjournalisten Fredrik Lundberg,

Jag föddes samma år som Paul Müller fick Nobelpriset i fysiologi (medicin) för utvecklingen av insektsbekämpningsmedlet DDT.  15 år senare fick jag boken Tyst Vår i födelsedagspresent. Dödar vi myggorna med DDT svälter fåglarna ihjäl, skrev Rachel Carson. Logiskt tänkte jag och började förstå hur allt hänger ihop.

Tyst Vår blev starten på den breda internationella miljörörelsen. I Sverige var det Hans Palmstierna som med debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” satte fart på miljödebatten. Det var 1967, samma år som Valfrid Paulsson blev Naturvårdsverkets första generaldirektör. Två år senare förbjuds DDT i Sverige. Sedan dess har larmen bara rullat på: Bly i bensinen, hormoslyr i skogen, toxafen i fisken, kadmium i vetemjölet, PCB sabbar fortplantningen, kvicksilver ger hjärnskador, 10 000 försurade sjöar, kylskåp skapar ozonhål, Klorex dödar nästan allt grönt utom gräsmattan, radioaktiva kantareller, PFAS i kläder och dricksvatten, mikroplaster i din avföring, befolkningsexplosion, koldioxid, koldioxid och åter koldioxid…

1982 stod jag på torget i Nynäshamn tillsammans Per Garthon och valtalade för nybildade Miljöpartiet. Vi ville ha en grön skatteväxling – skatt på koldioxidutsläpp istället för arbete – och blev utskrattade: “Lägg av, ska vi betala för att andas nu också.”

Nu är det 30 år sedan växthuseffekten blev allmänt känt begrepp. 1989 var jag redaktör för Sveriges natur. Den ena artikeln efter den andra larmade vi om att svenskarna måste minska sina utsläpp av koldioxid med 90 procent om mänskligheten ska kunna leva vidare på jorden… Då släppte vi ut drygt 11 ton per person! Nu släpper vi ut knappt 11 ton per person! Svenskarna stoppar huvudet i sanden. Vår ökande konsumtion ökar koldioxidutsläppen i andra länder i samma takt som vi minskar utsläppen här hemma i Sverige.

Vad har vi förstått? Ingenting! Vad vet vi? Allt! Varför är det så? Det frågade sig Magnus Bergquist, miljöpsykolog vid Göteborgs universitet. Han forskar kring psykologin bakom vår passivitet och konstaterar att människor använder ett första miljövänligt beteende för att berättiga att vi inte behöver bete oss miljövänligt i nästa steg. När det gäller människors inställning till klimatfrågan visar forskarna att många av oss har en övertro på tekniken. Vi tror att teknikutvecklingen kommer att rädda oss.

Hittills har det visat sig att denna tro inte stämmer, det är snarare tvärt om. Det är svårt att vara optimist, men om jag gör ett försök till att vara lösningsorienterad så tror jag att en bra sak att börja med skulle vara att rätta mun efter matsäcken – det vill säga att vi själva producerar det vi har behov av inom ramen för de naturresurser vi själva har tillgång till. Det kan låta självklart, men det kräver att vi kastar ut marknadsliberalismen – och nu blev det genast väldigt svårt. Det räcker ju att kolla in den budget som Sverigedemokrater, Moderater och Kristdemokrater nyss beslutat om för att tappa hoppet. Politiken är ljusår från de beslut som krävs, men varför ska vi bry oss…? Livet hänger i en spindeltråd.

Kommentera

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.