Honda CB 750

1969 fick jag jobb som lokalredaktör i Nynäshamn för Länstidningen i Södertälje. Mitt livs första feta månadslön flöt in och jag åkte direkt till Mc-butiken Lelles i Uppsala för att köpa en ny motorcykel. Det blev ”Hojen som förändrade världen” som Robert Lagerström nyligen skrev i en minnesartikel i Svenska Dagbladet och han fortsatte: ”När Honda CB 750 lanserades slog den ned som en bomb. Den utnämndes till århundradets motorcykel. Nu fyller den makalösa maskinen 50 år. Honda framhöll den nya tekniken i sin reklam. Ett budskap var: Världens snabbaste. Mest kraftfulla. Snabbast acceleration. Plötsligt kändes alla andra motorcyklar uråldriga.”

Plötsligt var jag ägare till ett av de första exemplaren som importerats till Sverige och kände mig lagom cool. Med mina 53 kilo gränslade jag 226 kilo cykel med 68 hästkrafter. Det gick undan. Nästan varje dag kunde ha blivit den sista. Jag blåste förbi det mesta – klädd i sandaler, jeans och t-tröja. Stilade med att dra streck i asfalten på rakan utanför Gröndalsskolan i Nynäshamn när en blå Amazon började följa efter. När jag svängde i nästa korsning kom bilen körande diagonalt och försökte preja upp mig mot trottoarkanten. Jag tänkte att det var en galning som jävlades och drog på full gas till nästa korsning där jag fastnade i trafik. Amazonen kom farande ikapp och upp vid sidan om mig. Den ensamma föraren sträckte ut en polisspade genom sidofönstret… ”Jag trodde det var en galning som försökte ta livet av mig”, öppnade jag. ”Jag körde i 140 och du bara försvann”, svarade polismannen. ”Anmäler du mig så anmäler jag dig för vårdslöshet. Det är livsfarligt att preja en motorcykel”, kontrade jag. ”Vi gör så här, jag skriver böter för 70 (det var 50-väg), så får du behålla körkortet den här gången.”

Dagen efter körde jag raka vägen till Lelles igen och sålde motorcykeln. Det var kul så länge det varade, men sedan den dagen för 50 år sedan har jag inte suttit på en motorcykel igen…

Odlarglädje

1920 gick min morfars syster, Karin Rehnström, på folkskoleseminariet i Linköping för att utbilda sig till lärare. I kurslitteraturen ingick ”Handledning i Trädgårdsskötsel” som skrevs 1870 av seminariets lärare i trädgårdsskötsel, Carl Dahlberg. En mycket lärorik bok. Boken var 50 år när Karin läste den och den är nu 150 år när jag sitter vid köksbordet och förvånas över hur aktuell boken känns. Karin har alltid varit en av mina absolut viktigaste förebilder. Förutom att lära skolbarnen att odla och räkna så hade Karin en ljuvlig egen trädgårdsodling på tomten i centrala Mjölby. Hon bodde där tillsammans med två systrar och de ägnade sina liv åt självhushållning (och sin tro). Det bakades, syltades, saftades, långkokades, konserverades, maldes, ansades, broderades, knypplades, snidades tavelramar, sträcktes lakan, stärktes kragar, lästes böcker, skrevs långa brev med bläck och allt annat som ger en känsla trygghet och omsorg, men som knappt någon har tid med idag. Besöken i systrarnas vitrappade stenhus under min uppväxt präglade mitt liv en hel del. Nu betraktar jag min egen köksträdgård och funderar på varför den tar så mycket tid. Jag hinner inte. Den växer ifrån mig. Hur gjorde systrarna? Skissar en karta över landen för att få överblick. Oj, det är visst 72 olika grödor (förutom alla äppelträd, vinbärsbuskar, plommonträd mm på tomten). Tycker att skissen påminner om något jag sett. Då slår det mig att jag sett något liknande i Karins gamla lärobok och där var den; teckningen med ett utkast till hur lärarna förväntades anlägga en folkskoleträdgård vid sin skola. Tack Karin, du är med mig och du inspirerar mig fortfarande. Men, hur gjorde du?

Folkabuss värd miljoner

Volkswagen Samba T1 med 23 fönster och nio sittplatser.

Nostalgi så det räcker. Tittar på gamla bilder och hittar den här med texten ”Pappa tvättar våran lyxbuss 1959”. Den var redan sju år gammal när den kom till familjen och den var den första bil som mina föräldrar hade råd att köpa. Vi vårdade den ömt som den ögonsten den var. Jag glömmer aldrig den första långresan när pappa skjutsade mig till Tåkern för att skåda fågel och vi övernattade i bussen eller den där familjesemestern när pappa hängde upp en stor skylt i aktern med texten ”Kör om, vi är på semester!” Och det gjorde folk – tutade, vinkade och körde om medan vi lyssnade på ”CeGe” Hammarlund i Sveriges bilradio och vinkade tillbaka. ”Hejsan-hejsan!” Då hade pappa givetvis ingen aning om att familjebussen 60 år senare skulle vara en av världens mest eftertraktade bilar – en bil för de riktigt rika. Nyligen såldes en välbevarad Volkswagen Samba med 23 fönster och nio sittplatser för 1,8 miljoner kronor. Det sägs att det bara finns elva exemplar som överlevt till idag.

Anrik stol på vift

Historien om den här stolen är både lite pinsam och mycket märklig. I början av 70-talet var jag redaktör på Nynäshamns Posten. Då satt jag på denna stol, vilket alla tidigare redaktörer också hade gjort. Gjutjärnet i underredet var dock trasigt. Sitsen vinglade. Den anrika stolen borde lagas, tänkte jag, och tog med den hem. Lagningen blev dock aldrig av. Istället blev stolen stående i uthuset vid sommarstugan fram till 1993. En oktoberdag det året hade några båtburna inbrottstjuvar tömt stugan på allt, inklusive redaktörsstolen, och försvunnit ut till havs. Det var 26 år sedan. Förra veckan besökte jag den gigantiska loppmarknaden vid Izmailovsky i Moskva och där mitt bland alla ikoner, Stalinaffischer, samovarer och Pavlovo Posad-schalar såg jag plötsligt stolen. Det kändes overkligt. Kunde det verkligen vara samma stol? Böjer mig ner och kikar på underredet. Jo, det är den, samma flisa borta ur gjutjärnet. ”Mycket antik. 18 000 rubel”, enligt försäljaren. Jag hade varken möjlighet eller råd, så där står väl antagligen stolen fortfarande kvar. Till saken hör att min gamla arbetsplats numera står på Sotholms härads hemgårdsmuseum i Nynäshamn (så gammal är jag J). Den mycket speciella redaktörssekretären saknar dock sin stol…

Kul kulturpryl

Foto: Anders Petersen

Trevligt minne: Den 6 december 1968 fixade jag (med hjälp av vännen Per Eng) en kulturkväll i Nynäshamn – en barn och familjeföreställning med något för alla. Gröndalsskolans aula var utsåld. En av höjdpunkterna i programmet: ”Anders Petersen, lärare vid Christer ”Myglaren” Strömholms Fotoskola, premiärvisar hela sin omtalade skildring av utanförmänniskorna på Café Lehmitz i Hamburg…” Det blev en fin och ovanlig kväll. Trubadurerna sjöng, Jan Högberg pratade om sina djur och Anders Petersens numera berömda bilder visades i brutalt storformat på bioduken, vilket fick en och annan barnfamilj skruva på sig. Den 17 maj i år öppnar Liljevalchs i Stockholm en stor utställning av Anders Petersen som enligt museet är ett unikt dokument över vår tid, dess hets och vilopunkter, dess glädje, sorg och kärlek. För femtio år sedan var Nynäshamnspubliken först med att möta Anders Petersens unika tidsdokument 😉

Första rullen

Nostalgitripp. Kollade igenom gamla foton och hittade det här från min åttaårsdag. Hade fått en lådkamera av det engelska märket Houghton i födelsedagspresent. Lycka! Det var en osannolikt bra kamera som med sin enda glaslins skapade negativ med ett djup och en skärpa som är långt bättre än mycket av det jag lyckats skapa senare med modernare teknik. 1 krona och 10 öre kostade det att lämna in filmrullarna till Konsum för framkallning. Sedan köpte jag en kontaktkopieringsram för 4 kronor och 25 öre, fotopapper, framkallare och fix från hyllorna på Konsum. Toaletten fungerade bra som mörkrum för kontaktkopiering. Resultatet känns nu ovärderligt. Det blev ett minnesalbum och en dokumentär berättelse om människorna och livet på Villagatan i Nynäshamn 1956. Tio år senare började jag på Christer Strömholms fotoskola…

Livet hänger i en spindeltråd

Artikel i Sveriges Natur nummer 1 1990 skriven av suveräna miljöjournalisten Fredrik Lundberg,

Jag föddes samma år som Paul Müller fick Nobelpriset i fysiologi (medicin) för utvecklingen av insektsbekämpningsmedlet DDT.  15 år senare fick jag boken Tyst Vår i födelsedagspresent. Dödar vi myggorna med DDT svälter fåglarna ihjäl, skrev Rachel Carson. Logiskt tänkte jag och började förstå hur allt hänger ihop.

Tyst Vår blev starten på den breda internationella miljörörelsen. I Sverige var det Hans Palmstierna som med debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” satte fart på miljödebatten. Det var 1967, samma år som Valfrid Paulsson blev Naturvårdsverkets första generaldirektör. Två år senare förbjuds DDT i Sverige. Sedan dess har larmen bara rullat på: Bly i bensinen, hormoslyr i skogen, toxafen i fisken, kadmium i vetemjölet, PCB sabbar fortplantningen, kvicksilver ger hjärnskador, 10 000 försurade sjöar, kylskåp skapar ozonhål, Klorex dödar nästan allt grönt utom gräsmattan, radioaktiva kantareller, PFAS i kläder och dricksvatten, mikroplaster i din avföring, befolkningsexplosion, koldioxid, koldioxid och åter koldioxid…

1982 stod jag på torget i Nynäshamn tillsammans Per Garthon och valtalade för nybildade Miljöpartiet. Vi ville ha en grön skatteväxling – skatt på koldioxidutsläpp istället för arbete – och blev utskrattade: “Lägg av, ska vi betala för att andas nu också.”

Nu är det 30 år sedan växthuseffekten blev allmänt känt begrepp. 1989 var jag redaktör för Sveriges natur. Den ena artikeln efter den andra larmade vi om att svenskarna måste minska sina utsläpp av koldioxid med 90 procent om mänskligheten ska kunna leva vidare på jorden… Då släppte vi ut drygt 11 ton per person! Nu släpper vi ut knappt 11 ton per person! Svenskarna stoppar huvudet i sanden. Vår ökande konsumtion ökar koldioxidutsläppen i andra länder i samma takt som vi minskar utsläppen här hemma i Sverige.

Vad har vi förstått? Ingenting! Vad vet vi? Allt! Varför är det så? Det frågade sig Magnus Bergquist, miljöpsykolog vid Göteborgs universitet. Han forskar kring psykologin bakom vår passivitet och konstaterar att människor använder ett första miljövänligt beteende för att berättiga att vi inte behöver bete oss miljövänligt i nästa steg. När det gäller människors inställning till klimatfrågan visar forskarna att många av oss har en övertro på tekniken. Vi tror att teknikutvecklingen kommer att rädda oss.

Hittills har det visat sig att denna tro inte stämmer, det är snarare tvärt om. Det är svårt att vara optimist, men om jag gör ett försök till att vara lösningsorienterad så tror jag att en bra sak att börja med skulle vara att rätta mun efter matsäcken – det vill säga att vi själva producerar det vi har behov av inom ramen för de naturresurser vi själva har tillgång till. Det kan låta självklart, men det kräver att vi kastar ut marknadsliberalismen – och nu blev det genast väldigt svårt. Det räcker ju att kolla in den budget som Sverigedemokrater, Moderater och Kristdemokrater nyss beslutat om för att tappa hoppet. Politiken är ljusår från de beslut som krävs, men varför ska vi bry oss…? Livet hänger i en spindeltråd.

Trivialt

previous arrow
next arrow
Slider


Inget märkvärdigt alls. Bara ett vardagligt konstaterande att stigen till bussen syns bra när det snöat lite. Gå först mellan de fyra tallarna, fortsätt genom björkportalen och balansera sedan på slanorna över diket.

Norviks hamn 1968

Norviks hamn 1968 - eller rättare; Grönviks brygga mellan Svarta havet och Norviks udde.

Norviks hamn 1968 – eller rättare; Grönviks brygga mellan Svarta havet och Norviks udde.

Naturen måste höja rösten

cof

”Vi lovar inte guld men gröna skogar.” Med den sloganen blev Miljöpartiet ett riksdagsparti 1988 och jag blev invald i landsting och kommunstyrelse. Nu sitter Miljöpartiet i en regering som lovar att förvandla de gröna skogarna till guld. Regeringen med landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i spetsen har lanserat en strategi för Sveriges skogar. Den har visionen: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt utveckling av en växande bioekonomi.” Strategin är mycket klar. I faktabladet från näringsdepartementet betraktas skogen som en ”växande bioekonomi” som ska stärkas med export- och investeringsfrämjande åtgärder. I visionens faktablad nämns inte ord som natur eller biologisk mångfald en enda gång. Det brukar sägas att svenskarna har ett närmast religiöst förhållande till naturen och att skogen är vår kyrka… och människorna dess gud, behöver en nog tillägga. I synen på naturen är nog Sverige ett av världens mest antropocentriska länder. Faktabladet om från näringsdepartementet är ett bra exempel på varför.

Load more