På Raffet i Nynäshamn

Jobbade nattskiftet en vinter på 60-talet på EA-anläggningen på Nynäs oljeraffinadri för att dra ihop pengar till terminsavgift, film o kamerautrustning för att kunna kunna plugga på Christer Strömholms Fotoskola(som ju egentligen inte var hans, men Christer var boss för undervisningen på ett så påtagligt sätt att hela skolan kom att förknippas med hans person).

Det blev många udda jobb på den tiden, vilket gick utmärkt ihop med studierna på Fotoskolan… oljearbetare, tidningsbud, trålfiskare, lastbilschaufför… det på ”raffet”,  eller ”oljan” som vi sa Nynäs, var speciellt.

Det var ju inte direkt tillåtet att ha kamera med sig in på raffet än mindre att plåta… men några bilder smög jag till mig. EA var en anläggning för att extrahera smörjolja.Kan väl inte påstå att jag vet vad det egentligen var vi gjorde när vi jobbade. Vi var ju arbetare… och fick inte veta – bara göra.

Men, vi fick i alla fall gratis mjölk på EA. Företagsläkaren sa att det var bra om vi drack den. Motverkade svavelsyran som bildades (eller om det var svavelsyra som användes i processen) var argumentet. Vet inte om det var sant. Men det låg i alla fall en slang på golvet som slingrade sig ut genom dörren. Instruktionen var att om det hände en olycka, om t ex någon rörkoppling sprang läck, så skulle en stoppa slangen i munnen för att inte riskera att andas in ångorna och sedan springa ut direkt. Det där var möjligen också en skröna som de gamla uvarna tutade i en gröngöling som jag…

Mycket svavel fanns det och det hamnade i luften via alla pysande och rykande kranar och kopplingar. Det kunde svida ordentligt i den egna kranen också…, vilket skämtades bort med att det höll en frisk eftersom alla baciller utplånades av svavelsyran. Och det drogs en hel del andra historier också om nätterna – som den om han som kissade på sig när en säkerhetsventil gick och kisset förvandlades till svavelsyra…

Hur som helst så bestod jobbet mest i att smörja ventiler, skruva på kranar, dra åt packningar och övervaka olika mätinstrument och så det mest fasansfulla av allt – provtagningen. En gång i timmen skulle kvaliteten på den olja som producerades kollas. Det gick fruktansvärt primitivt och livsfarligt till. Provet togs manuellt från toppen av en sån där stor cistern som brukar vara det folk mest ser framför sig när en tänker på ett oljeraffinaderi. Spelade ingen roll om det var minus 20 grader och snöstorm ute.

På med jackan och stövlarna. Ut från anläggning. Gå till cisternen som låg hundra meter därifrån med en enliters glasflaska (typ en sån där gammaldags mjölkflaska) och ett snöre i handen. Klättra de kanske tio meterna rakt upp på en järnstege på utsidan av cisternen. Gå på den slippriga kupolen och balansera fram till LUCKAN i snålblåsten (men det var läcker utsikt mot Danziger gatt).

LUCKAN var min fasa! Det var en rund järnlucka – kanske 80 cm i diameter, med ett handag på ena sidan och ett gångjärn på andra sidan. Den var tung! Jag skulle alltså öppna denna lucka och jag är (var – samma mått fortfarande :-)) 168 cm och väger 54 kilo. Inte en chans för mig att stå vid gångjärnet och nå handtaget så att jag orkade lyfta och öppna. Jag måste ställa mig vid handtaget, lyfta, böja mig fram över hålet och putta luckan över gångjärnsvinkeln! Utan att halka eller tappa balansen och dyka ner i den hundragradiga oljan!

Jag kan fortfarande bli skakig när jag tänker på det… Det var ju lite djupt därnere liksom. Ett tio meter djupt oljebad… Sedan upp med flaskan och på med snöret. Stå där på kanten och fira ner tills flaskan var full. Torka av oljan som hamnade på utsidan så att flaskan gick att hålla i utan att fara iväg som en blöt tvål. Att stänga luckan gick ju lättare eftersom jag kunde stå på den säkra sidan då. Sedan ner och skicka och skicka flaskan till labbet.

Nåväl jag lever ju fortfarande och vad gör man inte för uppfylla sin längtan efter att bli fotograf. Här några interiörer från EA, som jag givetvis omgående skulle fått sparken för då, men som väl får räknas som industrihistoria nu.