Vilt är i svensk lag beteckningen för vilda däggdjur och fåglar som inte är någons egendom – det vill säga så länge de lever. De vilda är fria. Fantastiskt, men också mycket farligt. Det finns nämligen två hundra tusen jägare som gärna vill bli ägare till de vilda och det kan de bli, men då måste de först döda de vilda.
Det lilla jägarfolket, två procent av landets befolkning, har tagit makten över djuren i naturen. Jägarna har till och med lyckats ta makten över språket så att det gynnar deras intressen. För jägarna är vilda djur = vilt = jaktbara djur. Så här står det t ex i Wikipedia under rubriken viltvård:
”Viltvård är åtgärder som hjälper jaktbara djur (vilt) att överleva: exempelvis utfodring, anläggning av våtmarker och predatorkontroll. Viltvårdsåtgärder syftar till att producera vilt och är ofta en förutsättning för att kunna bedriva jakt, samtidigt som de bevarar och helst ökar viltstammarnas storlek och produktivitet.”
Det är knappast en jakt-kritiker som har skrivit att viltvård i huvudsak sker för att djuren ska överleva så att de kan skjutas. Jägarfolkets synsätt på det vilda i naturen är knivskarpt; håll liv djuren så att jägaren kan ta ägarskapet. Dessutom rimmar jakt på makt.
